Sol och bad

Sol   och bad är något jag längtar till och idag efter att långpromenaden var avklarad åkte vi alla till Hälsans Hus. Vi hade -21 C idag på morgonen och egentligen ville jag inte ut, men har man vovve får man allt gå ut även då. Det roliga är att när man väl är ute och rätt påklädd, då är det inte så kallt. Efter det fick vi för oss att åka ner och simma lite. Vi har inte kunnat göra det på väldigt, väldigt länge eftersom Elias har haft badförbud i nästan flera år känns det som. Men nu när hans öra är opererat och han har fått OK stämpel i rumpan är det fritt fram.

Jag passade på att sola lite först och sedan badade jag med killarna medan Patrik körde styrketräning. Känns ganska skönt att vi har kommit igång nu. Vi får väl fortsätta att simma någon gång i veckan i alla fall.

Men hur länge ska vi behöva ha det så här kallt egentligen? Man är ju inte van längre eftersom vi bara har haft korta milda vintrar med regn och blask. Visst lite mysigt är det i alla fall.

Tylösand Spa

Jomenvisst är det väl så!

Tänk dig att ligga på hotell två nätter, frukost, lunch och middag serveras och som grädde på moset, en behandling som heter "från topp till tå".

http://www.tylosand.se/index.php?stat=1

När Patrik och jag fyllde 28   förra året fick vi presentkort och ett startkapital till "stora Spa paketet".

Kan se mig själv njuta av bubbelpool, massage, ljuvlig avslappnande musik, bastu, vattenrelax, god mat, gott vin och trevligt sällskap.

I mars bär det av. Då ska Patrik och jag iväg tillsammans med mormor och morfar, alltså mina föräldrar till Tylösand Spa. Där ska vi fira mormors födelsedag samt deras gemensamma bröllopsdag.
I år har de varit gifta i 54 år  .
Det måste ju var näst intill rekord i dagens statistik, eller?!  Men Patrik och jag ligger dem hack i häl och flåsar dem i nacken med våra 15 år som gifta - haha! Det är inte heller så dåligt med tanke på dessa tuffa tider, eller hur! Ja jag vet, jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag är en obotlig romantiker.

Manualer

Jag och manualer är väl kanske inget som går ihop när jag tänker efter. I vanliga fall så brukar jag trycka på alla möjliga knappar för att få något att fungera, och oftast funkar det. Ok, ibland har det ju också blivit helt fel och jag har kanske förstört grundinställningar eller ändrat på något så att det är svårt att hitta tillbaka till utgångsläget. Jag har inte mycket tålamod med andra ord.

Men så är det ju det här med min nya kamera..........
Det verkar som om att jag har lite tålamod i alla fall. Har börjat att sätta mig in i vad knapparna är till för och vad de betyder. Därmed är det inte sagt att jag fattar allt - haha!
Men här har jag en vilja att verkligen lära mig så mycket jag bara kan för att kunna fotografera de finaste bilder. Tror det kommer ta ett bra tag innan jag överhuvudtaget kan fånga en bra bild med rätt inställning på kameran. Vill gärna komma längre än att använda den helautomatiska magiska knappen.

Ja då bläddrar jag vidare till sidan 135, jaha, hur då? Men hur ska jag komma ihåg det? Provar väl då! Ok, då vet jag det - när ska jag göra så då?
Roligt, roligt, roligt - önskar jag hade börjat för länge sedan med att skaffa mig en "redi"  kamera

Hur är det möjligt?

Det fanns inte i min värld att JAG skulle åka på en förkylning, inte jag inte. Jag har ju rustat mig och känt att mitt immunförsvar har varit på topp och så händer det mig??

Får ju bara hoppas att det inte håller i sig allt för många dagar.

Men jag ger mig ju aldrig så därför är huset alltid laddat med bl.a. Pepparmynts-tee, Echinaforce, och Sinova som jag bara matar in efter alla konstens föreskrifter. Får ju bara hoppas att det hjälper  

Finns inget annat än att köra på tills förkylningen har gett med sig.

Köttfärsrulle alá LCHF

Till helgen vill man ju gärna göra något gott, lite festligare och gärna något som alla gillar. Idag har jag gjort en köttfärsrulle enligt LCHF och jag vet inte om det finns ett recept redan eller om jag har knåpat ihop detta själv. Grundreceptet kommer från Oopsies-bröd och här har jag bara dubblat det receptet.

För oss 2 vuxna och 2 barn räcker det med en rulle, men har du tonårsbarn kanske det är idé att fundera på två rullar. Detta är väldigt gott även dagen efter och som matlåda till jobbet, om man nu får något över vill säga.

Du behöver:
6 st ägg
200 gr Philadelphiaost
salt
bakpulver

Börja med att dela gulorna och vitorna i två olika bunkar. Vispa vitorna hårda med en nypa salt. Det ska vara så hårt vispat så att du kan vända på bunken utan att de trillar ner på golvet.

Vispa sedan gulorna och tillsätt Philadelphia och en gnutta bakpulver. Jag har bara testat neutral Philadelphia, men inser nu att det kan nog vara lite spännande att till nästa gång prova någon med smak i.

När detta är gjort tillsätter du gulorna och philadelphian i vitan och vänder ner detta försiktigt. Du får inte vispa då du förstör luftbubblorna i vitan. Vänd ner det med en slickepott.

Efter att ha gjort några sådana här rullar råder jag dig till att smörja bakplåtspappret lite, det hjälper, jag lovar. Häll försiktigt smeten mitt på plåten och bred ut det.

Skjuts in i ugnen på 175 grader i ca 25-30 minuter.

Köttfärsen som är stekt fixar jag till med lite passerade tomater, Soja, Créme Fraiche, salt, peppar, oregano, ja lite allt möjligt som man har hemma eller som passar in. Det går säkert att komma på fler olika varianter. Se bara till att det inte blir för mycket vätska, lagom är ju bäst.

Vänd på äggbottnen så att du lägger köttfärsen på den "undre" sidan. Den bubbliga sidan blir ju sedan den "fina" sidan så att säga. Sedan brukar jag häva på lite lök, ost och kanske några färska örter om jag har hemma.

Rulla ihop till en rulle och ta hjälp av bakplåtspappret så håller det ihop lättare.

Några skivor ost uppe på rullen innan den åker in i ugnen, gratinera i 225 grader i kanske 8-12 minuter eller tills det har fått lite fin färg och du tycker att det känns klart.

Till detta serverar jag en sallad med oliver och mozzarella och får på så vis en härlig och god helgmiddag utan allt förmycket kolhydrater.

Min väntan är över

När jag väl har bestämt mig, ja ja jag vet, det tog lite tid. Men som sagt, när jag väl har bestämt mig då vill jag att det går undan.
I går kväll kom mitt paket till Konsum och jag stog där i kön till Posten och kände mig som en liten tjej som väntar på sin premie från Jultidningsförlaget.

Hela jag sken som solen över Åseda. Då ska du veta att här skiner solen starkare än på andra ställen.  

Nu hade den kommit, nu var den bara min, nu var min väntan över, paparazzi släng er i väggen, nu kommer jag!

Jag har sparat ihop till en Canon EOS 500D i flera månader och när jag sedan äntligen ville han en kamera då fanns den inte att uppbringa i varken Kalmar eller Växjö.

Då gjorde jag som en Facebook kompis rådde mig - jag beställde en på nätet och det tog 48 timmar så fanns den i mina händer. Jag älskar E-handel  

I väntans tider

Åhh, vad jobbigt när man går och väntar och väntar. Jag kan inte säga att jag är otålig, utan ser mig själv som väldigt tålmodig, eller också velig, beror ju på hur man ser det. Men va tusan jag är fisk och bara det är ett problem - två fiskar som simmar åt olika håll i horoskopet. Det är jag det! Men när kommer den då??? Nä inte registrerad än.

Så här står det om just fisken:
Den typiska Fisken är rättvis och medkännande, ömmar för alla som har det svårt. En mjuk, känslig och sårbar läggning är kännetecknande, liksom en strävan efter att finna sammanhang och mening i tillvaron.

Neptunus är tecknets härskare, känd som vattenguden i den grekiska mytologin. Den som är född i ett vattentecken är en känslomänniska, med ett rikt inre liv. Fisken är en god lyssnare och har förmåga att leva sig in i sina medmänniskors livssituation. Fisken är mycket intuitiv och anar sig fram i tillvaron. Här finns stora fonder empati och välvilja. Fisken ömmar för alla som har det svårt och söker sig gärna till roller där hon känner sig behövd. De svaga och utsatta grupperna i samhället, barn och djur, ligger denna godhjärtade natur extra varm om hjärtat.

Många Fiskar känner sig vilsna och har perioder där de upplever att de inte passar in. En känsla av utanförskap kan stundtals vara svår att brottas med, men ger samtidigt Fisken en mycket tolerant människosyn. Fisken väljer ibland att fly undan, att inta ett passivt förhållningssätt. Det är viktigt att Fisken vågar följa sina drömmar och visioner, att ha modet att lyssna med det inre örat…

Fisken är en sökare med en öppenhet för andra dimensioner. En god människokännare och humanist, ofta utrustad med en kreativ, fantasifull ådra och stora fonder välvilja.
http://www.dagenshoroskop.nu/horoskop/stjarntecken/index12.html

Det är ju det jag alltid har sagt, jag är en sökare!

Jag och LCHF

LCHF, vad är det för något?
Low Carb, High Fat.
Mindre kolhydrater och mer fett - fritt översatt av mig själv 
Tänkte ju berätta lite om just LCHF på min blogg, ge lite inblick i det hela och ge dig en liten hint om hur det går för mig.  Jag tänker beskriva det så enkelt som möjligt och inte krångla till det. Då kör jag igång.

Del 1.

Kolhydrater är, eller finns i  bl.a;  pasta, potatis, ris, mjöl, bröd, socker, godis, läsk, kakor, glass, frukt - ja i väldigt mycket med andra ord.
Gevetvis var det ju just dessa saker jag aldrig kunde vara utan förr. Jag har fått erkänna att jag är sockerberoende - men är glad för att jag nu kan hålla det i schack (oftast).

När man äter kolhydrater så omförvandlas det till socker i kroppen. Blodsockret stiger i kroppen och ökar produktionen av insulin. Man kan säga att insulinet förhindrar fettförbränning och lagrar överskottet i fettceller. Detta kan efter en stund leda till underskott av näring i blodet villket skapar hungerskänslor eller sötsug. Man blir sugen och äter något och så är det onda hjulet igång. Blodsockret åker upp och ner och humöret likaså. Insulin är kroppens mest fettinlagrande hormon. Därför är det så viktigt att hålla det på en jämn nivå, och det går om man äter enligt LCHF.

Så lågt kolhydratintag ger lägre blodsockerhalt och lägre insulinvärden. Det ökar frisättning av fett från fettväven, och ökar fettförbränningen - enkelt förklarat.

Om du äter mycket lite kolhydrater, och tillräckligt med fett, så sköter kroppen vanligen resten själv. Det är hormonell bantning istället för svältbantning. Eller kan man säga att man jobbar tillsammans med kroppen istället för mot den (genom att gå hungrig).

Men den största fördelen för mig att äta enligt LCHF är trots allt att jag mår så mycket bättre.
Jag är piggare och sover bättre.
Jag har nästa aldrig ont i magen.
Känner att jag tål stress bättre och klarar av att varva ner. Det är ju aldrig bra med stress, men jag kan hantera det på ett annat vis och klarar av att se längre fram, andas lugnare och ser ljuset i tunneln.
Min hy har blivit helt ok efter alla år.
Men framför allt, jag bestämmer när jag ska äta och vad jag ska äta. Förr var det mitt blodsocker som styrde över mig. Det var ett evigt upp och ner med mitt blodsocker, som resulterade i ett ständigt tankande av socker för att orka. Humöret åkte upp och ner och jag befann mig ofta i en sorts dimma.  

Jag vill poängtera att inte alla människor är kolhydratskänsliga, men JAG är det.

I´m still standing.....

När någon försöker att förklara för mig att; så här är det, och det finns inget du kan göra åt det, då startar en sort envishet hos mig som jag inte ens själv kan förklara.

Ett maskineri startar och jag går och grunnar på detta nästan hela tiden. Det finns alltid en lösning eller en annan väg att gå, det gäller bara att komma på den.

Förra veckan kom jag på en väg att gå, och jag gick den hela vägen ut. Idag var det dagen D och jag var allt ganska nervös men så förbannat envis och arg att några fåtal människor ska bestämma över många andra, om vad som är bra eller inte bra för dem. Ett tag trodde jag att jag kanske hade förlorat, men tänkte att även om jag förlorar så måste jag säga min mening och låta dem veta att jag inte håller med, och att jag inte sitter tyst.

(Bild lånad av http://www.transportstyrelsen.se/)

Plötsligt vänder vindarna och jag känner att jag får medvind, jag är helt plötsligt den som har rätt. Jag hör mig själv rabbla en rad av vettiga argument, säger emot och pekar på gamla beprövade metoder. Personen i fråga håller helt plötsligt med mig, och vi finner att vi konstigt nog har samma åsikt till slut. Jag går segrandes ur striden och har inte bara vunnit något för egen vinning, utan även för andra som hamnar i samma situation som jag. Ett nej vändes till ett ja och ett fattat beslut ändrades p.g.a att jag tog strid.

Den lärde personen avslutar vårt samtal med ett leénde på läpparna och säger; du är en envis person och du har rätt, man ska inte hålla tyst!

Den här utmaningen kommer jag aldrig att glömma, jag känner mig helt slut!

Min hund och jag.

Nyss hemkommen från en långpromenad med min härliga Pepsi. Idag hade jag bestämt mig för att vi skulle öva upp vår kontakt som har varit som bortblåst den senaste tiden när vi har varit ute och gått. När en hund går med sin husse eller matte, och hunden  bara går och luktar, drar dit han vill och man mest korrigerar med kopplet hela tiden, då är det verkligen dags att ta sig en funderare. Vill man ha det så?

Inte för att jag inte har förstått det tidigare, men ibland tappar man bort sig på vägen och blir lite släpphänt och det är inte värre än att det går att fixa till det igen. Allt beror ju på att jag inte har varit rolig nog, och inte heller konsekvent i mina regler.

Så idag var det läderkopplet som gällde, inget jäkla flexikoppel som jag hatar. Vi gick lite i skogen där han fick springa fritt och en lång runda i byn med koppel. Eftersom han drar en hel del så la jag mest krut på det idag och det blev stor skillnad efter bara 10 minuters träning. Detta varvade jag med sitt, stå, och stanna kvar, och nu hade jag helt plötsligt en hund som kollade och lyssnade på mig. Här gäller det att ligga i hårdträning och vinna tillbaka min hunds förtroende.

LCHF - på mitt vis och på mina villkor

Nu har jag bestämt mig för att även blogga om LCHF, som jag har provat och lärt mig mer om sedan juli 2008.

LCHF-Low Carb, High Fat - mindre kolhydrater, mer fett om man översätter det fritt.

Jag väljer att köra enligt LCHF därför att jag har märkt att jag inte tål kolhydrater lika bra som en del andra. Detta gör att blodsocker, humör och vikt åker berg och dalbana mest hela tiden. Idag mår jag bättre än någonsin då kroppen har fått vänja sig sakta till ett liv med mycket mindre kolhydrater. Men jag har en bit kvar att kämpa för och det känns roligt och samtidigt spännande att se vad som händer. Dessutom kör hela vår familj enligt LCHF så gott det går och alla har bara positivt att säga om det.

Ja, just det här tänkte jag att börja blogga om, hur det funkar för mig, hur jag mår, kanske stämma av hur veckan har gått, tips och ideér, recept, länkar och sidor till andra LCHF-sidor. Kanske vill du hänga med mig på resan, haka på i så fall.

Miniskidor

Jag vet inte riktigt om jag ägde ett par miniskidor eller om det var ärvda sådana, men åkte det vet jag att jag gjorde. I alla fall har Patrik snackat miniskidor varje vinter, alla år vi har varit tillsammans. Sitter här och räknar fram 18 år. Woohhh, det är många år det. I år åkte han hem till sina föräldrar och plockade med sig sina skidor hem. Till dem vill jag bara säga; jag hade inget med detta att göra, jag är oskyldig!
Min första tanke var att jag vill inte åka till akuten med en man som har ett brutet ben. Men envis som han är så snörar han på sig sina skidor en kväll i mörkret och ger sig iväg här på trädgården i vår lilla backe. Jag släcker ljuset i fönstret för att se detta skådespel.
Men va fasen..........
Då börjar väl jag också att bli sugen på att åka men jag kommer ju inte riktigt till skidorna för nu ska ju barnen helt plötsligt också prova.

Idag gick hela familjen iväg med snowracer och skidor till Brunnsparken för att ha lite skoj. Det var inga andra där , så jag tänkte att här gäller det att prova.
När jag väl fått på mig skidorna och ska gå ner en bit i backen kommer väl en pappa med sitt barn och får se mig sätt mig på rumpan som säkert utlöser en mindre jordbävning. Va fasen, jag vill ha roligt så jag reser på mig igen och vinglar mig ner på darriga ben. Det var sketaroligt, jag lovar!
Jag kan nog tänka mig att åka mer miniskidor framöver - haha!  

Bye, bye Santa

I går eftermiddag, precis när söndagsångesten kom över mig, kändes det helt rätt att ta farväl av tomtarna, granen och annat julpynt. Det åkte ner i sina kartonger i en rasande fart, och står nu i säkert förvar till nästa jul där ingen kan ta dem.

Pepparkakshuset som har doftat gott hela julen, tackade också för sig och försvann till tomteland.

Ljusstakar och stjärnor fick fortfarande stå kvar i fönstrena eftersom det är några dagar kvar tills tjugondedag Knut knackar på dörren.  Jag tycker att det är mysigt med advent, jul och nyår, men lika mysigt när det är dags att "plocka bort" och man kan ta fram något nytt. Kan ju bli så att man kanske beställer en ny gardin till matsalen, eller en ny accentfärg till Tv-rummet.......kanske  .

Hos mig börjar en ny tid och jag ser fram emot den.

Hjärtan tävling

Galen i hjärtan och Italien som jag är så deltar jag i en tävling där Eva lottar ut ett egengjort hjärta.
Jag håller tummarna och hoppas på vinst.
http://evaspassion.blogspot.com/2009/12/utlottning-av-ett-stort-tilda-hjarta.html

Märkligt

Det kändes väldigt konstigt, att som idag INTE gå ner till ishallen för att kolla på när U14 mötte Lenhovda. Eftersom Erik har lagt klubban på hyllan och tagit av sig sina skridskor känns det som om hockeyn är slut i och med detta.
Patrik fortsätter säsongen ut eftersom han är lagledare och hjälptränare, men säger hela tiden att det känns så konstigt att Erik inte är med. De har ju hållt ihop på isen i flera år!

Det är klart att man undrar hur det kommer sig att han är så bestämd och vill sluta. Men sedan får man ju också förstå att det är ett tufft beslut och har han väl fattat detta beslut så är det ju så. Han är bestämd och ger sig inte även om jag har försökt att trigga honom för att se om det finns någon gnista kvar.

Man känner det själv, även om man är barn hur olika man är på både det ena och det andra. Alla fortsätter inte att spela hela livet ut, utan många väljer att göra annat istället. Jag får ju ändå berömma honom för att VÅGA sluta. Han tog det med tränaren själv och förklarade att det inte har med speltid under matcher att göra, utan att han helt enkelt inte tyckte att det var roligt längre. Vem fasen vågar stå där själv och säga det rakt ut?!

Nåja livet går vidare och han har redan andra planer. Dä sa va rolit å spela, annars kan dä kvetta! Bara han inte vill börja att rida häst, för då lämnar jag in mitt veto - där går gränsen:)