Att skotta ihjäl sig.

Kan man skotta ihjäl sig eller?
Kanske inte bokstavligen, men troligen helt fördärvad om det vill sig illa.
Jag har klarat mig hyffsat bra från ryggskador när det gäller just skottning, men det måste bero på att jag trots allt har muskler och att jag fortfarande är 28.

Nu tänker jag INTE på skottning av gångar, garageinfarter, ingångar och höga vallar från plogbilen, det tillhör ju numera ens vardag, som att äta frukost te.x. Nej jag tänker på på TAK, hustak, garagetak, sommarhustak, förådstak m.m. Det började se farligt mycket ut på vårt hustak nu i veckan och en natt vaknade jag vid 3 på natten och kunde inte somna om. Det knäppte till väldigt högt flera gånger i huset och det lät inte som det brukar göra. Jag tyckte att det var väldigt obehagligt. När väl kockan ringde var jag ju redan vaken och berättade för Patrik om min oro. Det visade sig var -26 ute och det kunde då vara en förklaring till dessa läten.

Men hur eller hur så gav han sig på att försöka få ner lite från vårt tak kommande kväll. Själv hade jag marktjänstgöring och gav direktiv. Ja någon måste ju göra det också:) Det var så mycket mer än vad man kunde se från gatan, riktigt mycket på en del ställen. Sedan var det ju det här med uteplatsens plasttak. Nu borde ju allt vara gjort och jag skulle kunna andas ut, eller?
Nej då var det ju dags för garaget också. Det var jobbigt värre! Över 1 meter snö är inget som man bara lyfter bort på några minuter. Ett evigt skyfflande från ett ställe till ett annat för att skapa plats för mer snö som skulle ner. Slutligen fick det även hävas ner på garageinfarten och därifrån skulle det ju också bort. Vem behöver styrketräna efter ett sådant pass med blöt tung snö? Nu var vi väl ändå klara?

Nä, det var vi inte. Pappa som är nyopererad var på fika och berättade om sin oro för deras fritidshus. Senare på eftermiddagen ringde han och berättade att han hade varit uppe på taket och tagit några spadtag för att frilägga murstocken från det värsta, så att det inte sipprar in vatten när det töar. Då blir man ju bara så orolig och fredagskvällen som skulle ägnats åt gymträning byttes mot snöträning. Nu hade vi tur för vi fick hjälp av sommarstugeägaren från Hamburg också och då gick det ganska lätt.

Finns det hopp om en tidig vår i år, eller?

Äntligen hemma

Nej jag tänker inte på renoveringsprogrammet på TV, utan................

Erik har kommit hem!

I söndags åkte han tillsammans med Patrik från Växjö till Helsingborg med tåg, för att hälsa på sin kompis. Patrik åkte med för att visa hur det funkar med byten, tider, platsbiljetter m.m. Sedan åkte Patrik hem med vändande tåg och Erik fick några dagar tillsammans med sin kompis.

Idag var det så dags för Erik att ta sig hem till Växjö på egen hand. Han var så nervös men allt gick jättebra och nu har jag en riktig globertrotter till son. Det är ju inte lätt alltid det där med tåg om det blir förseningar, byten, ont om tid vid byten, fel perong, fel information, men det som slutligen räknas är ju att man löser det och till slut sitter på rätt tåg.

Han och kompisen har haft några roliga dagar ihop och hittat på en hel del i Helsingborg. Jag vill också åka till Helsingborg och gärna Helsingör.............

Ja äntligen är han hemma och det får han allt vara ett tag framöver innan vi släpper iväg honom igen.

Stav och skida, ner för backen vi glida.

Nästan samtidigt som Erik utnämde oss till världens tråkigaste föräldrar för att vi inte åker skidor nerför, erbjöd jobbets personalklubb oss att åka till Kettilsås några timmar i söndagskväll. Jag tänkte absolut inte åka med eftersom jag inte har stått på några skidor på 21 år, och det skulle innebära en näradödenupplevelse för mig.

Min jobbarkompis Tina frågade om jag inte ville hänga med och lyckades göra mig lite sugen och  nyfiken på detta i alla fall. Hur hon lyckade med det vet jag faktiskt inte. Ok, jag kunde ju följa med och överraska Erik då eftersom vi är så jäkla tråkiga. När Patrik hade funderat en stund så ville han också hänga med. Elias vägrade totalt eftersom han har stått på ett par miniskidor för några veckor sedan och det är ungefär allt som han har åkt skidor i sitt liv. Erik har heller aldrig åkt skidor förr, därför är jag lite förvånad över att han så gärna ville åka.

Vi hyrde hela utrustningen till oss alla, ÄVEN Elias var med. Jag var spänd och jäkligt orolig för hur det skulle gå för Elias. Han blir helt totalt urförbannad om det inte funkar och dessutom har han inte så bra balans som andra barn eftersom han har haft sådant strul med sitt öra. Men efter att ha ramlat ett antal gånger och efter att vi hade baxat upp honom några gånger så blinkade han bort tårarna och gled så sakta ner för barnbacken. INGET kändes skönare än att se honom ta sig ner för första gången helt själv UTAN att ramla och INGET var så härligt som att se honom i den lilla liften när han drogs upp till toppen igen. Det är det allra bästa minnet av den kvällen och jag blir så sketaglad!!!!

Erik försvann upp med pappa i den STORA backen med den STORA liften allra högst upp. Han har ju heller aldrig åkt innan och jag fattar inte hur han bara vågade. Rödkindat och med ett brett leénde kom han ner till mig och sa;
- Nu mamma ska du och jag åka upp med liften.
- Nä det går inte, sa jag. Jag måste vara med Elias.
- Pappa är med Elias nu har jag bestämt. Jag visar dig hur liften funkar och sedan är det inte så farligt som det ser ut , säger han som är 13!

Vi tog oss upp till backens topp och jag tog mig även ner med värdighet, utan att ramla. Får jag säga det själv så kunde jag åka jäkligt bra för att inte ha åkt på 21 år. Den gamla skidskolan i Österrike måste sitta i ryggmärgen.

Både Elias och Erik vill att vi åker fler gånger och vi funderar skarpt på att prova Dackestupet nästa gång. Tänk att Elias vill åka mer skidor - rena drömmen:)

Alla hjärtans dag.

I söndags var det ju Alla Hjärtans Dag, och den här fina buketten fick jag av mina föräldrar. En helt underbar bukett som påminner om våren, eller hur!

Röd ros med rött hjärta får tala för sig själv. Blir lite sugen på marsipan när jag ser rosen.

Game over.

I veckan blev det helt plötsligt lite för mycket av strul med dataspel och gamecards för min del. Jag var tvungen att använda ALLT mitt förnuft, ALLT mitt tålamod och ALL min vilja för att inte flippa ur totalt.

Det började med att både Erik och Elias blev "banned" (utkastad, bannlyst) på ett av sina spel då de hade använt ett sort fusk. Två spel bortkastade och jag försökte hålla mig så lugn det bara går. Visst, intalade jag mig, man måste ju lära sig av sina misstag, å visst, det kunde ha varit värre, å visst, det går alltid att ersätta och så höll jag på ett tag för att  lugna mig.

Dagen efter kommer Elias upp från sitt rum med tårar i ögonen och förklarar att hans "pre-payed came card" för World of Warcraft är sönder och att han inte kan se koden som följer med kortet.

- Jodå, jag ska hjälpa dig.

Det är alltså ett sorts betalkort som räcker i 60 dagar som du betalar ca 270:- för och på baksidan av kortet får man skrapa fram en kod som ska knackas in på ditt konto.

Jag kunde se de tre första siffrorna och de fyra sista siffrorna av säkert 24 siffror totalt. Han har fått panik med sitt skrap och använt en sax och därmed repat sönder ALLA andra siffror. När han förstår att det är kört så avslutar han med att knöla till kortet i ren ilska, och DET kan jag förstå - jag hade gjort samma sak - haha!

Där kan jag säga att jag fick en puls på jäkla mycket mer än vad som är sunt för en människa. Det fattar man ju själv att här är det kört, det är bara att kasta kortet och försöka att glömma det så fort det bara går. Jag förklarar att nu är det slutspelat på ett par dagar. Det är dags att tänka över ett och annat.

Men så börjar ju det här att gnaga i mig att det måste finnas ett sätt.................................

Går ut på nätet och letar upp kundsupport för Europa. Skriver ett engelskt mail och förklarar situtationen och att jag har dessa siffror som jag kan läsa.

Får svar av supporten att om jag kan ta ett bra foto på kortet så att de kan se kortnummer och kortkorden som fortfarande går att läsa så ska de se vad de kan göra.

En timme senare anländer vår kortkod från supporten som hoppas att hela familjen ska vara glad igen. Tro fasen det! Jag var nog gladas av dem alla. Skrev tillbaka till supporten och tackade så mycket för den snabba hjälpen.

En bästa kompis.

Varför måste kompisar flytta, och varför måste de flytta så lång bort?

Eriks bästa kompis flyttade när höstterminen hade börjat och jag kan fortfarande känna hur ledsamt det känns för både honom och oss andra. De var som lång och lerhalm. Denna kompis var den som kunde få våra två killar att inte bråka, och att hålla en lugn och fin nivå när han var med. Det fanns nämnligen en tuff period här hemma då Erik och Elias höll på att slå ihjäl varandra och aldrig gick det så bra som när Premton kom förbi.

Så blir han tvunget att flytta!

När Premton hälsade på hos oss de första gångerna kallade han mig för; Madame och frun, och aldrig har jag väl skrattat som då när jag hörde det första gången. Ibland kan det hända att Erik kallar mig för det idag, bara för att vi pratar om Premton.

På sportlovet ska Erik åka tåg från Växjö till Helsingborg för att hälsa på. Eftersom det är första gången så åker Patrik med ner och visar hur det funkar med tågbyten, biljetter och sånt som man kan oroa sig för första gången. Sedan åker Erik hem själv och förhoppningsvis ska han klara att byta tåg själv då.

Nu ska Erik till storsta´n 

Så träffades vi........

Tror att vi har känt varandra i kanske ett år, men bara via bloggen och senare även via mail. I lördags var det dags för första träffen "live" så att säga och jag måste ju erkänna att det kändes lite pirrigt .

Dessutom lärde vi oss båda att vi bara bor 40 min med bil från varandra och det är ju inget avstånd att prata om. Det här med fotografering är ju något som intresserar oss båda och tydligen är vi lika glada i hundar också. Jag är ju nybörjare på fotografering på denna nivå och lyssnar gärna med stort intresse på allt vad jag kan lära mig. Eva-Lena har kommit så mycket längre och  därför gäller det att suga åt sig och prova alla de råd jag har fått.

Ibland är en suddig bild bättre än ingen alls - förlåt mig, men annars hade det blivit tomt här och det skulle vara väldigt tråkigt.

Jag kan ju bara förvarna min familj om att jag troligen inte kommer att hinna med matlagninga, städning och tvätt framöver. Har så mycket annat jag vill göra istället.

Nu har jag ju sådan lust att prova mig fram i Fotoshop på allt det som Eva-Lena visade mig. Hoppas bara att mina hjärnceller kommer ihåg något av allt det jag fick lära mig under lördagskvällen.

Dammsugarpåsar.

På något konstigt vis så tar våra dammsugarpåsar slut och jag har ALDRIG några nya hemma. Förr kunde man köpa nya på Konsum, men där finns en massa olika men inga som passar till min helt vanliga dammsugare. Så bor man på landet och då är det som det är, allt finns inte att köpa.
Nejejeje, jag lovar jag har en helt vanlig damsugare, Electrolux.

Påsarna har jag köpt i Växjö när jag har kommit ihåg vill säga men förra veckan blev det riktig kris här hemma. Tur att man har en reservdammsugare säger jag bara.

Men att e-handla påsar då? Har aldrig provat och var väldigt skeptisk faktiskt. Beställde i söndags kväll och fick mina påsar idag - woohhh. Not bad! Å de passa också! Det är bara att dammsuga då, eller?

På torsdag får vi lite kalasbesök då Patrik fyller år och till helgen hoppas jag att äntligen min "cyber syrra" kommer på besök. Måste ju bara städa lite så inga änglatofflor far förbi. Sa jag förresten att jag köpte till sådinga häringa dofkulor som ska dofta vårblommor? Har sugt in några i påsen och det doftar så gott. Det är ju roligt att dammsuga - haha!