Miniskidor

Jag vet inte riktigt om jag ägde ett par miniskidor eller om det var ärvda sådana, men åkte det vet jag att jag gjorde. I alla fall har Patrik snackat miniskidor varje vinter, alla år vi har varit tillsammans. Sitter här och räknar fram 18 år. Woohhh, det är många år det. I år åkte han hem till sina föräldrar och plockade med sig sina skidor hem. Till dem vill jag bara säga; jag hade inget med detta att göra, jag är oskyldig!
Min första tanke var att jag vill inte åka till akuten med en man som har ett brutet ben. Men envis som han är så snörar han på sig sina skidor en kväll i mörkret och ger sig iväg här på trädgården i vår lilla backe. Jag släcker ljuset i fönstret för att se detta skådespel.
Men va fasen..........
Då börjar väl jag också att bli sugen på att åka men jag kommer ju inte riktigt till skidorna för nu ska ju barnen helt plötsligt också prova.

Idag gick hela familjen iväg med snowracer och skidor till Brunnsparken för att ha lite skoj. Det var inga andra där , så jag tänkte att här gäller det att prova.
När jag väl fått på mig skidorna och ska gå ner en bit i backen kommer väl en pappa med sitt barn och får se mig sätt mig på rumpan som säkert utlöser en mindre jordbävning. Va fasen, jag vill ha roligt så jag reser på mig igen och vinglar mig ner på darriga ben. Det var sketaroligt, jag lovar!
Jag kan nog tänka mig att åka mer miniskidor framöver - haha!