Jag och LCHF

LCHF, vad är det för något?
Low Carb, High Fat.
Mindre kolhydrater och mer fett - fritt översatt av mig själv 
Tänkte ju berätta lite om just LCHF på min blogg, ge lite inblick i det hela och ge dig en liten hint om hur det går för mig.  Jag tänker beskriva det så enkelt som möjligt och inte krångla till det. Då kör jag igång.

Del 1.

Kolhydrater är, eller finns i  bl.a;  pasta, potatis, ris, mjöl, bröd, socker, godis, läsk, kakor, glass, frukt - ja i väldigt mycket med andra ord.
Gevetvis var det ju just dessa saker jag aldrig kunde vara utan förr. Jag har fått erkänna att jag är sockerberoende - men är glad för att jag nu kan hålla det i schack (oftast).

När man äter kolhydrater så omförvandlas det till socker i kroppen. Blodsockret stiger i kroppen och ökar produktionen av insulin. Man kan säga att insulinet förhindrar fettförbränning och lagrar överskottet i fettceller. Detta kan efter en stund leda till underskott av näring i blodet villket skapar hungerskänslor eller sötsug. Man blir sugen och äter något och så är det onda hjulet igång. Blodsockret åker upp och ner och humöret likaså. Insulin är kroppens mest fettinlagrande hormon. Därför är det så viktigt att hålla det på en jämn nivå, och det går om man äter enligt LCHF.

Så lågt kolhydratintag ger lägre blodsockerhalt och lägre insulinvärden. Det ökar frisättning av fett från fettväven, och ökar fettförbränningen - enkelt förklarat.

Om du äter mycket lite kolhydrater, och tillräckligt med fett, så sköter kroppen vanligen resten själv. Det är hormonell bantning istället för svältbantning. Eller kan man säga att man jobbar tillsammans med kroppen istället för mot den (genom att gå hungrig).

Men den största fördelen för mig att äta enligt LCHF är trots allt att jag mår så mycket bättre.
Jag är piggare och sover bättre.
Jag har nästa aldrig ont i magen.
Känner att jag tål stress bättre och klarar av att varva ner. Det är ju aldrig bra med stress, men jag kan hantera det på ett annat vis och klarar av att se längre fram, andas lugnare och ser ljuset i tunneln.
Min hy har blivit helt ok efter alla år.
Men framför allt, jag bestämmer när jag ska äta och vad jag ska äta. Förr var det mitt blodsocker som styrde över mig. Det var ett evigt upp och ner med mitt blodsocker, som resulterade i ett ständigt tankande av socker för att orka. Humöret åkte upp och ner och jag befann mig ofta i en sorts dimma.  

Jag vill poängtera att inte alla människor är kolhydratskänsliga, men JAG är det.